Festivaldelirium

Fula fula februari. Ingen nåd. SR Världen väller ut ur husets högtalare och väcker festivalhungern till liv. Om jag blundar kan jag se solen gå ner bakom Utrikesdepartementet medan scenbyggarna drar åt de sista kopplingarna kring ljusriggarna på Gustav Adolfs torg innan de klättrar vidare med sina selar och väskor fulla med verktyg. Rassel. Rus. Små röda skor. Ett gitarrfodral. Tänk, där sov lilla Sally i fjol medan mamma dansade på torget med en främmande man från öfvre Östermalm. Salam Aleykum. Matador. Riff och Raff och sura strumpor. En dödstrött karl gungar sakta i en hängmatta under stora scenen som revs i Tromsö för fyrtioåtta timmar sedan och sedan kördes hit av just den mannen. Han har femton meddelanden på telefonen från sin fru som vill berätta att de vunnit en miljon på lotteri. Det är den 12:e idag. En tisdag. Vilken månad, vilket år? Har jag försovit mig? Har festivalen redan börjat? Har den?  Snälla, säg mig att den har det.