Praktikantkonfession: en liten text om värme.

Kan väl ta oskulden på mitt festivalbloggande nu när jag ändå sitter här och tittar ut över ett bortglömt och regnigt Brunkebergs torg och dess inramning med gråskaliga kontorskomplex. Regnar gör det ja, och då känner jag mig alltid lite på den buttra planhalvan av livet. Var dock inte oroliga, det här inlägget är inte något patetiskt peppfiske med ledsna smileys efter var mening. Jag ville bara måla upp dagens känsla.

Många tidigare inlägg har genomsyrats av en påtaglig stress över den pågående planeringsfasen. Personligen tuffar jag på strax under vilopuls, men det kanske är min okunnighet och icke-erfarenhet som lämnat mig i något slags stormens öga där jag trygg och ansvarslös betraktar mina co-workers utbränningsprocess.

För jag är ju trots allt praktikant. Jag är ett litet nyfött barn i arrangörsvärlden där alla ler varmt och svarar beskrivande på mina gulliga frågor om hur den här världen fungerar. Det finns värme här hos festivalgruppen - och då talar jag inte om den inställningsbara airconditionern på väggen - utan om hur människor behandlar varandra och respekterar varandra. Det är något nytt för mig med mitt bagage av lager- och fabriksanställningar där värmen funnits i koppen på kafferasten. Så hatten av till det. Men, nu måste jag sluta, KA skall fara till Island i några dagar så jag måste krama farväl.
/JK
PS. Nämnde någon fest!?!? DS.